Isela drog Vargs huvud till sitt knä och han stack in sina kalla frusna, stelna fingrar i fickorna på den varma raggiga pälsen hon hade sig. Försiktigt la hon över dem ett täcke av mossa och mörknande höstlöv för att hålla den isande kylan borta så länge som möjligt.
Dagens ljus började falna och snart skulle natten bre ut sina vingar över himmelen som en stor svart korp.
Och med mörkret skulle kölden komma,
och med kölden döden.
Hon visste att han skulle komma, till Varg först, pina henne själv med ensamhet tills han slutligen kom, med sin lie och sitt kalla befriande, för att skilja henne från de levandes skara.
Hon la örat mot Vargs ena skuldra, så att hon skulle höra när livet tickade ifrån honom, känna hur varje andetag drog honom närmare mörkret tills allt var nattsvart och hans hjärta var fruset och stilla.
Hans läppar kinder och panna var kalla och hon kunde känna hur han skalv av kölden. Men det var inget hon kunde göra åt det. Bara hålla om honom och låta honom dela den lilla värme hon hade matt strömmande i sin kropp.
Isela la sin ena hand om hans kind och lät sin andedräkt skölja över honom medan hon viskade tyst i hans öra "jag älskar dig".
Han tog ett andetag, sitt allra sista. Tänkte sin sista tanke och slog sitt sista hjärtslag.
Och så gav han upp.
Och i och med att han gav upp förändrades världen runt omkring dem. Den blev mörkare, hemskare, smärtan och ensamheten kändes oändlig.
Solens sista ljus kanade ner från himmelen och sjönk bort i horisonten för att lämna mänskligheten i totalt mörker, inte ens månen lät sitt sken lysa för att leda jordens arma vidriga varelser i säkerhet.
Hon kände sig trött, förfärligt trött.
Kylans plötsliga angrepp slog emot henne som en mur.
Den spred sina lögner runt omkring henne och vävde in henne i sitt nät.
Isela kände paniken stiga, "somna inte, somna inte" mumlade hon för sig själv. Men kylan tog ett fastare grepp om hennes liv och viskade förrädiskt i hennes öra om hur skönt det skulle vara att sluta ögonen, bara för ett litet, litet tag.
Att få vila mot vargs kind.
Och i samma ögonblick hon slutade kämpa försvann kylan, lika plötsligt som den kommit. Och i kylans spår spred sig värme. Hon slöt ögonen.
Natt luften frodades runt omkring dem och bildade iskristaller i hennes hår och ögonfransar. Den bar med sig söta antydningar om värme och sommar, och Varg.
Isela försökte öppna ögonen. Det tog ont, men till slut övervann hon deras tyngd och slog upp dem.
Natthimmelens stjärnor vandrade sin stilla gång över himmelen. Och runt omkring henne låg tystnaden kompakt. Midvinter kylan behöll de obefintliga andetagen.
Återigen slöt hon ögonen.
Hon hörde Dödens fotsteg mot de torra höstlöven.
Kände hans lie mot sin frusna själ.
Så kom det befriande slaget som skilde henne från de levandes skara och lät henne vila.
(vingarna avbrytna)
Arild Yngvesson
---------------------
En pil i mitt hjärta
En tår på min kind
En kniv i min hand
Blod på min kropp
Och ett lik vid mina fötter | |
